Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och hoppade högt upp i luften, när han stötte mot en
möbel eller skramlade med sitt husgeråd. Bazouge upptog
ständigt hennes tankar ; hon kände för honom en fruktan
blandad med nyfikenhet. Han var alltid glad mitt under
fyllan, hostade, spottade, sjöng och raglade mellan de fyra
väggarna, innan han fick reda på sängen. Blek och andlös
stod hon där och undrade vad han gjorde. De allra
hemskaste fantasier vaknade upp i hennes hjärna; ibland
tyckte hon, att han hade ett lik med sig och att han
stoppade det under sängen. Tidningarna hade ju en gäng
talat om en likbärare, som gömde barnlikkistor hemma
hos sig, emedan han tyckte det var besvärligt och
tidsödande att gå med en kista i sänder till kyrkogården. Så
snart hon hörde Bazouge inträda i sitt rum, inbillade hon
sig att en liklukt trängde genom brädväggen. Det var
som att ha hela Pére-Lachaise * bredvid sig. Det var
också hemskt att höra huru glad den otäcka karlen
ständigt var ; där skrattade han i ensamheten, alldeles som
om han haft ett riktigt trevligt yrke. Till och med när
han sov, snarkade han så besynnerligt, att hon fick hjärtat
i halsgropen. Och timtals sträckte hon ut huvudet och
lyssnade, övertygad om att den ena
begravningsprocessionen efter den andra defilerade inne hos grannen.
Men själva den förskräckelse, Gervaise erfor, tjusade
henne och omedvetet lutade hon örat intill väggen för att
bättre utforska vad som föregick hos likbäraren. Bazouge
utövade på henne samma verkan som vackra karlar på
hederliga kvinnor: de skulle vilja vidröra dem, men våga
det ej, emedan deras uppfostran förbjuder det. Om ej
fruktan hindrat Gervaise, skulle också hon ha velat
vidröra döden, för att ta reda på hur han var växt. Ibland
retades Coupeau med henne, när hon stod där med
återhållen andedräkt, uppmärksam och lyssnande, som om hon
hoppats, att Bazouge ofrivilligt skulle låta undslippa sig
den hemlighet, hon ville uppsnappa. Plåtslagaren frågade
henne flinande om hon var förtjust i likbäraren, men då
blev hon ond och förklarade att hon ville flytta, emedan
hans grannskap plågade henne. Men så snart gubben kom
hem med sin liklukt, försjönk hon åter i funderingar och
såg orolig och spejande ut likt en hustru, som är i färd
med att göra ett snedsprång. Han hade ju redan två
* Den förnämsta kyrkogården i Paris.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
