Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ket hon kunde att av henne lära sig nedtysta de kval, hon
utstod. Aldrig ett ord av klagan trängde någonsin över
Lalies läppar, men i djupet av hennes stora, svarta
un-dergivna ögon såg man en ändlös dödskamp, ett omätligt
elände.
Inne hos Coupeaus började »Fällans» finkel utöva sitt
förödelseverk. Tvätterskan såg redan den dagen nalkas,
då också hennes man liksom Bij ard skulle låta henne dansa
efter piskan. Och den olycka, som hotade henne, gjorde
henne ännu mera känslig för barnets lidanden. Ja, det
stod illa till med Coupeau. Den tid var förbi, då
brännvinet gav honom färg; han kunde ej mera slå sig på
magen och skryta över sitt goda hull; det gula fettet,
var-över han under de första åren varit så stolt, hade
försvunnit och han blev dagligen magrare, glåmigare och
gröngulare i synen. Även aptiten hade småningom flytt
sin kos, brödet smakade honom ej längre och han
rynkade på näsan till och med åt kött. Om man än bjudit
honom på de största läckerheter, hade de ej smakat honom.
För att kunna stå på benen behövde han ett halvstop
brännvin om dagen ; det var hans ranson, hans mat och dryck,
den enda föda, han kunde smälta. När han om morgonen
steg upp, satt han en god kvarts timme hopkrupen på
sängkanten och hostade. Han frös, höll sig om huvudet och
fick upp surt vatten. Först när han fick en sup i sig, blev
han kry ; brännvinet var den bästa medicinen ; det gav
honom märg i benen och stärkte hans mage. Under dagens
lopp återkommo småningom krafterna. En lång tid kände
han stickningar och kittlingar i händer och fötter. Men
slutligen blevo benen tunga och kittlingarna förbyttes till
kramp. Det var mindre trevligt. Ofta nödgades han
stanna tvärt på trottoaren, gripen av yrsel, det susade för hans
öron och han såg gnistor för ögonen. Han såg allting i
gult; husen dansade och han raglade själv, så att han var
nära att falla omkull. Vid andra tillfällen frös han mitt
i solskenet och kände liksom iskallt vatten rinna utefter
ryggen. Mest förargade han sig över en darrning, som
han fått i båda händerna; i synnerhet var den högra
oefterrättlig. För tusan ! Han var då inte karl längre ; han var
ju som en gammal käring! Han sträckte så mycket han
kunde på musklerna ; fattade ett fullt glas och slog vad
om att han skulle hålla det så orörligt, som om hans hand
vore av marmor. Men oaktat alla hans ansträngningar,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
