Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gade efter honom; han var ju så rädd för att någon skulle
tro att han stod under tofifeln. Pappa Colombes
etablissement var heller inte ett ställe där en hederlig kvinna
gärna kunde visa sig. Men hon kände en lätt frossa skaka
sina lemmar, medan hon vandrade under de drypande
träden, och tvehågsen om vad hon skulle göra, sade hon till
sig själv, att hon bestämt skulle ådraga sig någon
sjukdom om hon stannade ute. Två gånger vände hon om för
att titta genom rutan, och det förargade henne att
fyllbultarna alltjämt sutto kvar och skrålade i skydd mot regnet.
Gaslågorna från »Fällan» återspeglade sig i
vattenpussarna. Varje gång krogdörren öppnades och föll igen, sprang
hon sin väg för att ej bli igenkänd, och smutsen stänkte
kring hennes ben. »Vad jag är dum!» tänkte hon till sist
och sköt upp dörren ; hon gick rakt fram till det bord, där
Coupeau satt. Vad hade hon att skämmas för? Han var
ju hennes man, hon hade således fullkomlig rättighet att
fråga efter honom, i synnerhet i kväll, då han lovat bjuda
henne i manegen. Om han blev ond, fick han skylla sig
själv, hon hade minsann ingen lust att stå på trottoaren
och smälta som en tvålbit.
»Åh, fan! Är det du, min gumma!» utropade
plåtsla-garen flinande. »Det var mig ett konstigt påhitt!»
Alla skrattade, Stövelknekt, Stekspett och Grov-i-truten
med öknamnet Törstig-jämt. ja, de funno det mycket
kostligt, men de visste ej vad det var, som var kostligt.
Ger-vaise stannade vid bordet, helt yr i huvudet. Coupeau
tycktes vara vid gott lynne ; hon repade därför mod och
sade:
»Du vet ju vart vi ska gå? Skynda dig! Om vi ge
oss av nu, kan vi ändå få se något.»
»Jag kan inte resa mig», svarade Coupeau, som alltjämt
skrattade. »Jag sitter fast. Ja, jag ljuger inte. Försök
att dra opp mig, så får du väl se. Tag i armen och dra
så mycket du kan — ännu mera — ännu mera! Du ser
själv; den där sloken Colombe har skruvat fast mig på
sin bänk.»
Gervaise hade lånat sig till skämtet och när hon släppte
armen, tyckte kamraterna det var så löjligt, att de
kastade sig baklänges, kiknande av skratt. Plåtslagaren
gapskrattade, så att man såg honom ner i halsen.
»Dumma kräk!» sade han. »Var lugn och sätt dig!
Det är trevligare här inne än där ute. Ja, jag har haft
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
