Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Så snart de ätit frukost, skyndade hon ned på gården.
Över hela huset var söndagens härliga vila utbredd;
verkstäderna på nedra botten voro stängda, och genom de
öppna fönstren såg man de till kvällen dukade borden
väntande på familjerna, som begivit sig till fortifikationerna
för att få aptit. En kvinna tre trappor upp använde
dagen till att skura sitt rum, hon sköt sängen från väggen,
vände upp och ned på stolarna och sjöng timtals samma
visa på en entonig och gnällande melodi. Nana, Pauline
och några med dem jämnåriga flickor kastade boll nere
på gården. De voro fem, sex långa slinkor, som
sinsemellan delade männens blickar. När en karl gick över
gården, hörde man genast deras klingande skrattsalvor, och
frasandet av deras stärkkjolar ljöd som en vindfläkt.
Men bollkastningen var endast en list för att slippa ut.
I ett nu försjönk hela huset i den djupaste tystnad.
Flickorna smögo sig ut på gatan och skyndade ned till de yttre
boulevarderna. Hållande varandra under armen, alla sex,
intogo de alléens hela bredd, och glada och lyckliga ilade
de framåt i sina ljusa klänningar och med sina
fladdrande band i håret.
Nana gick i mitten med sin skära klänning, som lyste
i solen, arm i arm med Pauline, som också var ljusklädd.
Som dessa två voro de största, de mest utbildade och de
djärvaste, anförde de tåget. De togo också åt sig alla
blickar och artigheter och sträckte på sig allt vad de
kunde. De andra flickorna voro, enligt deras uppfattning,
endast med på sladden, och de skrattade åt de
ansträngningar, dessa gjorde, för att också få spela en liten roll.
Nana och Pauline voro mycket raffinerade i sitt koketteri.
Om de sprungo, så att de förlorade andan, skedde det
endast för att visa sina vackra ben, och när de stannade
flämtande och kastade huvudet bakut, hade de naturligtvis
i närheten varseblivit någon bekant, någon av kvarterets
ynglingar. Och nu blev det ett viskande, ett flinande och
ett tittande under lugg. I synnerhet hade de en ovanlig
förmåga att i trängseln upptäcka den de ville möta. Men
de pratade inte lika gärna med alla. Slumpen förde alltid
i Paulines väg en av fru Gaudrons söner, en sjuttonårig
snickargesäll, som bjöd henne på äpplen; och Nana märkte
på aldrig så långt håll Victor Fauconnier, tvätterskans son,
som hon lät kyssa sig i mörkret.
Och när solen gick ned, visste flickorna ingenting ro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
