Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ligare än att se pä karlar, som gjorde konster.
Akrobater utbredde i skymningen en maläten matta i alléen och
kring denna samlade sig genast en massa folk för att åse
konststyckena. Nana och Pauline kunde stå timtals i den
tätaste trängseln, utan att känna någon vämjelse för
vinångorna. Deras vackra klänningar nedskrynklades mellan
paletåerna och blusarna och deras bara armar, hals och hår
smektes av karlarnas förpestade andedräkt. Men det
generade dem ej, de befunno sig där i sitt rätta element och
skrattade och vredo och vände på sig allt vad de kunde.
Omkring dem haglade otidligheter, grovkorniga
anmärkningar och mustiga uttryck. Men det var deras språk, som
talades, de kunde det och vände sig om med leende läppar
och utan att rodna.
Det enda, de voro rädda för, var att möta Coupeau
eller Boche, i synnerhet då deras herrar fäder hade fått
en tår på tand. De passade också noga på och
underrättade varandra, så snart de sågo en skymt av dem.
»Nana!» utropade hastigt Pauline. »Pappa Coupeau!»
»Full som vanligt naturligtvis, det hör till!» svarade
Nana misslynt. »Jag kilar min väg, jag har minsann ingen
lust att bli mörbultad. Se så, nu ligger han i rännstenen...
Vilken fröjd om han bröte nacken av sig.»
Vid andra tillfällen, när Coupeau kom rakt fram till
henne och hon ej hann springa sin väg, kröp hon ned i hopen
och viskade:
»Göm mig! Göm mig! Han söker mig! Han ger
mig en sinkadus, om han får se mig stå här och slå dank.»
Och när fyllbulten gått förbi, reste hon sig och hela
raden följde efter honom gapskrattande. En dag tog Boche
likväl Pauline vid örat och förde hem henne på det sättet,
och Coupeau sparkade hem Nana.
När mörkret inbröt, gjorde flickorna ett sista slag på
boulevarden ; därefter styrde de kosan hemåt. Vid denna
tid på dygnet liknade rue de la Goutte d’Or en småstad.
Utanför alla portar sutto kvinnor och skvallrade, och intet
vagnsbuller hördes i hela kvarteret. Flickorna stannade
på gården och återtogo sina sällträn för att inbilla
husfolket, att de ej rört sig ur stället. Därefter gingo de upp,
sedan de noga kommit överens om vad de skulle ljuga i
föräldrarna, ifall de händelsevis skulle fråga dem var de
hållit hus. De behövde dock sällan taga sin tillflykt till
den överenskomna osanningen, ty vid deras ankomst höllo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
