Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
föräldrarna vanligen på att piska upp varandra, därför att
soppan var för salt eller köttet för utkokt.
Nu var Nana arbeterska. Hon förtjänade fyrtio sous
om dagen hos Titrevilles vid rue du Caire. Coupeaus
hade låtit henne stanna kvar där, emedan de ville, att hon
fortfarande skulle stå under fru Lerats uppsikt. Fru Lerat
hade i tio år varit i huset och var den första i ateljén. Om
morgnarna såg Gervaise på klockan, när dottern gick sin
väg, inklämd i sin gamla svarta klänning, som var både
för trång och för kort. Fru Lerat hade i uppdrag att
övervaka huru dags hon anlände till ateljén och att underrätta
modern därom. Flickan hade tjugu minuter på sig för
att gå från rue de la Goutte d’Or till rue du Caire, och det
var mer än tillräckligt, ty hon liksom alla andra jäntor
hade ben som en hind. Ibland kom hon dock en halvtimme
för sent och då var hon så röd och andtruten, att det
tydligt märktes, det hon haft något fuffens för sig under
vägen. Vanligen infann hon sig sju, åtta minuter senare
än hon skulle, men då krusade hon hela dagen för fastern,
endast för att förmå henne att ingenting säga åt
föräldrarna. Fru Lerat, som hade överseende med ungdomen, ljög
för Coupeaus, men bannade Nana; hon talade vitt och brett
om sitt ansvar och de faror, en ung flicka löper på gatorna
i Paris. Det visste hon bäst, som säjlv aldrig fick gå i fred!
Och under det hon höll sina moralpredikningar för flickan,
brann i hennes ögon en eld, som mer än väl förrådde den
njutning, hon fann i att ha tösens oskuld att vaka över.
»Ser du», upprepade hon, »du måste säga mig allt. Jag
är för god mot dig. Om någon olycka händer dig, kastar
jag mig i Seinen... Kom väl ihåg mina ord. Om karlar
någonsin tala med dig, så anförtro deras pladder åt mig;
glöm ingenting... Kan du svära på, att aldrig någon karl
sagt någonting åt dig?»
Då skrattade Nana och såg så klipsk ut. Nej, det hade
visst aldrig någon karl sagt någonting åt henne. Hon
gick så fort. För resten, vad skulle karlarna väl kunna
säga henne? Hon hade minsann ingenting att göra med
karlarna på gatan. Och hon antog den allra enfaldigaste
min, när hon redogjorde för orsaken till att hon kommit
för sent, hon hade stannat utanför ett bodfönster och sett
på tavlor, eller också hade hon gått ett stycke med Pauline,
som berättat en så rolig historia. Fastern kunde gärna
följa efter henne en dag, om hon inte ville tro vad hon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
