Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
värdig ut. I en hel timme hade han stått utanför apoteket
mitt emot och tittat upp till ateljéfönstret. Fleuristerna
skrattade och sneglade i smyg pä honom, medan de arbetade.
»Han har lornjett», sade Léonie. »Han ser gentil ut,
det är bestämt på Augustine han väntar.»
Men Augustine, en ful lintott, svarade kärvt att hon inte
tålde gubbar. Fru Lerat skakade på huvudet och inföll
med sitt betydelsefulla leende:
»Ni har orätt min goda vän, gubbarna ä’ vanligen de
ömmaste.»
Léonies granne, en liten knubbig flicka, viskade nu
något i hennes öra. Léonie kastade sig tillbaka på stolen
och började ohejdat skratta, under det att hon betraktade
karlen nedanför.
»Ja, ja, du har rätt!» sade hon. »Gud, vad den Sophie
har för ena ord i mun !»
»Vad sade hon? Vad sade hon?» frågade genast alla
på en gång, brinnande av nyfikenhet.
Léonie torkade tårarna ur ögonen, men svarade |ej.
När hon något lugnat sig, tog hon åter ihop med sitt
arbete och förklarade:
»Det kan jag inte säga efter.»
De andra envisades, men hon skakade på huvudet och
skrattade åter. Då bad Augustine henne viska det. Léonie
efterkom hennes begäran och tryckte sina läppar intill
hennes öra. Nu var det Augustines tur att kasta sig
baklänges och kikna av skratt. Därefter viskade hon
hemligheten för sin granne, som lät den gå vidare och gapskrattade.
De tycktes dock något generade. Endast fru Lerat visste
ej varom frågan var. Det förargade henne.
»Ni bär er mycket illa åt, flickor», sade hon. »Man
viskar inte till varandra så där, när folk är närvarande...
Ert beteende är opassande.»
Hon vågade dock ej be att få veta vad Sophie sagt, ehuru
hon brann av begär att få höra det. Men en god stund
satt hon med näsan lutad över sina blommor och njöt av
arbeterskornas samtal. En av dem kunde ej yttra det allra
oskyldigaste ord, som hade avseende på arbetet, utan att
alla de andra genast sågo någonting därunder och gåvo
det en slipprig tydning. Och allt vad de sade syftade på
mannen på trottoaren mitt emot ; alla häntydningar gällde
honom. Â, vad det måtte ha ringt för hans öron ! Till
sist sade de en mängd dumheter för att vara kvicka, men
8 L Fällan II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
