Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
minne av en vän». Lantier, som blev mycket smickrad,
kastade sig tillbaka på soffan och sträckte ut sig så att han
nästan låg emot Virginie, men uttrycket i Poissons
skumma ögon förändrades ej det ringaste. Endast hans röda
mustascher rörde sig då och då av sig själva på ett
underligt sätt, som visst skulle ha oroat en karl, som varit
mindre säker på sin sak än hattmakaren.
Det där kreaturet Lantier hade detta kolugn, som
fruntimren tycka så mycket om. Knappt hade polisbetjänten
vänt honom ryggen, förrän han fick det originella infallet
att kyssa fru Poisson på vänstra ögat. I allmänhet
utvecklade han mera försiktighet, men var han en gång inne
i politiken, vågade han allt. De oförskämda smekningar,
han tillät sig bakom den äkta mannens rygg, hämnade
honom på kejsardömet, som gjorde Frankrike till en
bordell. Men den här gången hade han glömt, att Gervaise
var närvarande. Hon hade just slutat sitt arbete och stod
framför kassan och väntade på sina trettio sous. Kyssen
på ögat gjorde ej det ringaste intryck på henne, hon
upptog den som en helt naturlig sak, som ej angick henne.
Virginie blev däremot förargad. Hon kastade pengarna
harmset åt Gervaise. Men tvätterskan rörde sig ej ur
stället. Våt och ful som en hund, uppdragen ur ett dike, stod
hon kvar orörlig.
»Hon har således ingenting sagt er?» sade hon slutligen
vänd till hattmakaren.
»Vem?» frågade han. »Ja så, Nana! Nej, ingenting
annat än vad jag berättat. Den lilla satungen har en mun
som ett smultron.»
Och Gervaise avlägsnade sig med sina trettio sous i
handen. Hennes genomvåta träskor slogo mot stenarna,
och sulorna lämnade fuktiga märken på trottoaren.
I kvarteret påstodo hennes gelikar, försupne liksom hon,
att hon söp för att glömma dottern. Hon antog också en
tragisk min, när hon vid krogdisken hävde brännvinsglaset
i sig och bedyrade att hon ingenting högre önskade än
att få dö. Och när hon kom hem plakat, så att hon knappt
kunde stå, sade hon, att det var sorgen. Men hyggligt
folk höjde på axlarna och menade, att det endast var
Fällans finkel som smakade henne bra, och att det visst inte
var butelj erad sorg, som pappa Colombe utminuterade.
Första tiden hade Nanas uppförande naturligtvis grämt
henne. Den skymt av heder, hon ännu hade kvar, hade upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
