Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin hand med att ge henne en örfil, ifall hon verkligen
hade den oturen att en dag möta henne på gatan. Ja, allt
var slut dem emellan, så grundligt slut, att hon inte en
gång skulle ta sig an henne, om hon en kväll funne henne
döende av svält på trottoaren. Emellertid var Nana
drottningen på alla hundfröjderna i kvarteret. Den ena tiden
gick det bra för henne, den andra dåligt, än var hon utstyrd
i släpande klänningar, än strök hon omkring som en
tras-varg. Det var ett skönt liv hon förde !
Flera gånger tyckte makarna Coupeau sig upptäcka
henne på ruskiga ställen. Men de vände henne genast ryggen
och styrde stegen åt motsatta sidan, för att ej behöva
känna igen henne. De hade ej längre lust till att låta skratta
ut sig av en hel sal, därför att de togo kräket med sig
hem. Men en kväll vid tiotiden, just som de skulle lägga
sig, knackade det hårt på deras dörr. Det var Nana, som
helt lugnt kom och bad att få ligga kvar över natten. Och
i vilket tillstånd ! Hon var barhuvad, i trasig klänning
och med nedkippade skor, med ett ord, hon bar en toalett,
som skulle ha förskaffat henne tak över huvudet på varje
polisvaktkontor, om någon polissergeant lagt vantarna på
henne. Föräldrarna gåvo henne naturligtvis den vanliga
strykrationen, men hon brydde sig varken om deras örfilar
eller deras skrik, utan föll glupskt över en gammal brödbit,
som låg i skänken. Därefter insomnade hon, tillintetgjord
av trötthet, med den sista tuggan ännu i munnen. På
detta sätt fortgick det en tid. Så snart ungen kände sig
uppiggad, gav hon hemmet på båten. Och ingen visste
varifrån hon kom eller varthän hon begav sig. Ett tu tre
var fågeln bortflugen. Veckor och månader förflöto åter,
utan att någon såg en skymt av henne. Och rätt som det
var, kom hon igen, utan att tala om var hon varit, och
ofta så smutsig, att man ej ens skulle ha velat nypa i henne
men en tång. Ibland var hon också fin, men alltid så trött
och förbi av nattvak, att hon knappt kunde stå på benen.
Föräldrarna hade nu tagit sitt parti och mörbultade henne
endast av gammal vana, ty de hade kommit till den
övertygelsen att stryk ej hjälpte. Och småningom tröttnar man
också vid att slå ; till slut funno sig föräldrarna i dotterns
snedsprång. Hon kunde nu stanna eller gå, blott hon ej
lämnade dörren öppen ; det var dem alldeles likgiltigt vad
hon tog sig för.
En sak bragte likväl Gervaise till det yttersta. Det var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
