Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Men småningom blev hon också likgiltig för stryk.
Hennes loj het gick ända därhän, att hon inte ens brydde sig
om, när Coupeau firade fri måndag hela veckan och när
han hela månader strök omkring i kvarteret, utan att hon
visste var han höll hus.
Men om man vänjer sig vid allt annat, vänjer man sig
dock aldrig att svälta, och det grämde Gervaise. Hon
skrattade åt sin förnedring och åt det förakt, människorna
visade henne. Dylika förödmjukelser led hon ej av, men
hungern marterade henne jämt. Åh ! Hon begärde inte
längre godbitar, nu åt hon vad som helst och slukade allt
lika glupskt. Hon var till och med nöjd, när hon på
sylt-krogarna kunde komma över för en sou av de överlevor
som kypare skrapa ihop från gästernas tallrikar. Hon
sjönk ännu djupare, hon tiggde brödkanter hos en
krö-gare i grannskapet och kokade soppa av dem inne hos en
granne. När hon svultit en hel dag, snokade hon till och
med tillsammans med hundarna i sophögarna på gatan och
i dem fann hon ibland ruttna meloner, skämd fisk och
goda ben med kött på. Ja, hon hade kommit ända därhän !
Fint folk rynka på näsan åt sådant där, men när fint folk
svultit i tre dagar, få vi väl se vad de taga sig till för att
nedtysta de skrikande inälvorna ! Då rygga säkert heller
icke de tillbaka för att krypa på alla fyra och häva i sig
vad de möjligen kunna hitta i smörjan. Åh, i detta
lysande, storartade Paris är det gott om elände ! När magen
höjer rösten och nöden grinar på alla håll, blir människan
ett djur, som ingenting skyr för att stilla hungerns kval.
För Gervaise hade det dock funnits en tid, då hon haft
fullt upp av allting ! Och nu sög hon på ramarna !
Uthungrad, tillintetgjord, utom sig, hade hon en dag varit
nära att slå ihjäl Coupeau med en sopskyfifel, därför att
han stulit av henne två matpoletter, dem han sålt för att
köpa sig brännvin.
Med ögonen fästade på den mörka himlen somnade hon
slutligen, men hennes sömn var orolig. Hon drömde, att
snömolnen gingo sönder och att de vältrade sina snömassor
över henne, så frös hon. Hon reste sig hastigt, väckt av
en svår frossa. Herre Gud! Skulle hon dö? Skälvande
i hela kroppen stirrade hon framför sig och såg, att det
ännu var dager. Mörkret ville då aldrig inbryta!^ Vad
tiden är lång, när man ingenting har i sig ! Också
hennes mage vaknade och skrek. Hon sjönk ned på stolen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
