Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fattade tag i lakanstrasan, som just glidit ned av sängen,
för att dra upp den och ordna bädden. Dä fick hon se den
döendes stackars utmärglade kropp. Gud i himlen, vilket
elände ! Vilken sönderslitande syn ! Stenarna skulle ha
gråtit. Lalie var alldeles naken, endast hennes axlar voro
skylda av ett stycke av en nattröja, som skulle ersätta
nattskjorta. Ja, hon var alldeles naken och hennes
nakenhet var hemsk, förfärlig att skåda. Hon hade inte mera
något kött på kroppen och benen genomborrade huden. I
sidorna såg man långa mörkblåa ränder, märken efter
pisksnärten, och på vänstra armen syntes en svartblå ring,
som om denna späda lem blivit krossad i ett skruvstäd.
Från fotterna till huvudet var hon svart. Vilken
hjärtlöshet, vilken grymhet att så misshandla en barn, vilket
upprörande brott att på ett stackars litet oskyldigt kräk lägga
ett dylikt kors ! Man tillber i kyrkorna martyrer, som
lidit mindre. Gervaise hade åter sjunkit ned på knä, och
vid åsynen av den arma, till döds pinade Lalies kropp
glömde hon att breda över henne lakanet, under det att
hennes darrande läppar sökte efter en bön.
»Fru Coupau, jag ber er», stammade flickan.
Och gripen av blygsel inför fadern försökte hon att med
sina korta armar draga över sig lakanet. Bij ard fäste
halvfånigt ögonen på sitt offer och runkade oavbrutet på
huvudet.
Och när Gervaise väl svept täcket om Lalie, hade hon ej
mod att stanna kvar där längre. Den döendes krafter
av-togo oupphörligt, hon kunde ej tala mera, endast hennes
blick var ännu oförändrad, denna mörka, resignerade,
tankfulla blick, som hon fäste på de lekande barnen. Rummet
uppfylldes av skuggor, och Bij ard satt där allt mer och
mer förintad vid åsynen av dotterns dödskamp. Nej, livet
var för ohyggligt ! Hu, så gement ! så otäckt ! Gervaise
skyndade utför trapporna, utan att veta vad hon gjorde,
och så uppfylld av vämjelse, att hon gärna skulle ha kastat
sig under hjulen på en omnibus, för att få ett slut.
Knotande över ödet, irrade hon kring gatorna utan mål,
då hon hastigt såg, att hon befann sig utanför huset, där
Coupeau påstod sig arbeta. Hennes ben hade fört henne
dit ; hennes mage börj ade ånyo sin visa, en klagosång i
nittio verser, som hon kunde utantill. När nu Coupeau
kom ut, skulle hon genast lägga vantarna på pengarna och
köpa mat. En knapp timme skulle hon väl kunna ge sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
