Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
rande av och an och tänkte inte på att göra annat. Hon
gick halvsovande ; haltandet vaggade henne till sömns ;
ibland spratt hon hastigt upp, såg sig omkring och märkte,
att hon hade gått ett långt stycke, utan att ha något
medvetande därav. Hon visste knappt till sig, så trött och
hungrig var hon. Den sista klara tanke, hon hade, var
att hennes slyna till dotter kanske i detta ögonblick åt
ostron. Sedan blev allt dimmigt för henne, hon gick
visserligen med öppna ögon, men den ansträngning, hon
måste göra, för att kunna tänka, var för stor. Den enda
förnimmelse, hon hade kvar under denna fullkomliga
förintelse, var att hon frös, att hon skakades av en bitande,
dödlig köld, vars make hon aldrig känt. De döda kunna
inte ha det så kallt i jorden. Hon lyfte mödosamt upp
huvudet och fick som ett iskallt piskrapp över ansiktet.
Det var snön, som äntligen beslutat sig för att falla ned
från den gråa himlen, ett fint, tätt snödugg, som vinden
drev fram i virvlar. Det hade varit väntat i tre dagar.
Och just nu skulle det komma.
Den första skuren väckte Gervaise, så att hon
påskyndade sina steg. Män, vilkas axlar redan voro vita, skyndade
förbi henne, för att komma under tak så fort som möjligt.
Hastigt varseblev hon en man, som vandrade långsamt
under träden. Hon närmade sig honom och sade ännu en
gång:
»Hör på, min herre —»
Karlen hade stannat. Men han hade visst ej hört vad
hon sade, han sträckte fram handen och mumlade:
»Ge en fattig stackare en liten slant!»
De betraktade varandra. Herre Gud, så långt hade det
således gått med dem ! Gubben Bru tiggde, och fru
Cou-peau strök omkring gatorna ! De stodo en stund och
stirrade på varandra. Nu kunde de ta varann i hand. Den
gamle plankstrykaren hade drivit omkring hela kvällen,
utan att våga tilltala någon människa, och den första, han
vände sig till, var lika uthungrad som han själv! Är det
inte ynkligt? Att ha arbetat i femtio år och se’n nödgas
tigga! Att ha varit den förnämsta tvätterskan vid rue de
la Goutte d’Or och sluta i rännstenen ! De betraktade
varandra. Därefter gingo de, utan att säga ett ord, var och en
åt sitt håll, medan snön piskade dem i ansiktet.
Det .var ett förskräckligt oväder. Snön tycktes komma
från alla fyra väderstrecken på en gång. Man såg ej tio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
