Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
steg framför sig. Hela kvarteret hade försvunnit,
boulevarden föreföll död, som om snöstormen med sitt vita täcke
hade kvävt de sista fyllbultarnas rosslande. Gervaise
kämpade sig med svårighet framåt, förblindad, redlös. Hon
höll sig i trädstammarna, för att komma underfund med
var hon var. Då och då glimmade en gaslåga fram’ ur
snöyran. Plötsligt, vid ett gathörn, fick en stormvirvel fatt
i henne och insvepte henne i ett vitt moln ; hon såg
ingenting mera och det var som om marken vikit undan för
hennes fötter. När hon kom till sig själv, hade hon framför
sig hela detta ofantliga, mörka, insomnade Paris, gömt
bakom den vita snöslöjan.
Hon stod just och funderade på att lägga sig ned på
marken, då hon hörde ljudet av steg. Hon sprang efter
fotgängaren, men snön täppte till hennes ögon och stegen
avlägsnade sig, till höger eller vänster, det hörde hon ej.
Äntligen såg hon genom töcknet en mans breda skuldror.
Han skulle inte undgå henne, hon släppte honom ej ! Hon
sprang fortare, hann upp honom och högg fast i hans blus.
»Hör på, min herre —»
Mannen vände sig om. Det var Goujet.
Det var Guldskägg, hon träffat i detta ögonblick! Vad
hade hon då gjort Gud för ont, efter han förföljde henne
så hårdnackat? Hon hade antastat smeden, han hade sett
henne bland gatstrykerskornas antal — det var nådestöten.
Och detta tilldrog sig under en gaslykta, hon såg sin
vanskapliga skugga gestikulera på snön. Det såg ut, som om
hon varit drucken. Gud i himlen, att inte ha en brödsmula
eller en droppe vin i kroppen och bli tagen för överlastad !
Det var hennes eget fel — varför söp hon? Goujet
trodde naturligtvis, att hon hade druckit och i fyllan och villan
givit sig ut på äventyr.
Goujet betraktade henne, medan snön strödde
tusenskö-nor i hans vackra blonda skägg. Hon sänkte huvudet och
ryggade tillbaka, men han höll henne kvar.
»Kom med», sade han.
Han gick framåt och hon följde honom. Båda två gingo
genom det sovande kvarteret ; de smögo sig helt tyst
utmed husväggarna. Den stackars fru Goujet hade dött i
oktober månad av ett svårt giktanfall. Goujet bebodde
fortfarande, ensam och dyster, det lilla huset vid rue Neuve.
Den kvällen hade han försinkat sig hos en sjuk kamrat,
hos vilken han vakat. När han hade öppnat dörren och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
