Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tänt lampan, vände han sig till Gervaise, som ödmjukt
stannat pä tröskeln. Han sade så tyst, som om hans mor
hade kunnat höra honom:
»Stig in!»
Det yttre rummet, fru Goujets kammare, hade blivit
samvetsgrant bibehållet i samma skick, vari hon lämnat det.
På en stol nära fönstret låg knyppeldynan bredvid den
stora länstolen, som tycktes vänta på den gamla
spetsknypp-lerskan. Sängen var bäddad och hon skulle ha kunnat gå
och lägga sig, om hon lämnat kyrkogården, för att komma
och hälsa på sin son. I hela rummet rådde en stämning
av fromhet, redlighet och godhet.
»Stig in!» upprepade smeden med högre röst.
Hon inträdde skyggt, likt ett barn, som stjäl sig in i ett
rum, dit det ej har lov att gå. Han var helt blek och
darrande, när han på detta sätt införde en kvinna hos sin döda
moder. De gingo över rummet på tå, som om de ville
undvika skammen att bli hörda. Han sköt Gervaise in i sitt
rum och stängde dörren. Här var han själv herre. Det
var det lilla kabinett, hon så väl kände till, snarlikt en
skolflickas kammare med en liten järnsäng, omhängd med
vita gardiner. De utklippta tavlorna på väggarna voro
flera än förr och räckte nu ända upp i taket. I denna rena
atmosfär kände Gervaise ännu djupare sin förnedring och
drog sig undan så långt från lampan hon kunde komma.
Då greps han av raseri och ville utan ett enda ord gripa
henne och krossa henne mellan sina armar. Men hon sjönk
tillsammans och mumlade:
»O, min Gud, min Gud!»
Det brann ännu i kaminen och litet ragoût, som smeden
lämnat kvar till värmning i den tron, att han skulle
komma snart tillbaka, rykte ännu över glöden. Gervaise, som
tinat upp i den starka värmen, skulle ha velat göra vad
som helst för att få äta ur stekpannan. Hon kunde inte
behärska sig längre, det skar och slet i hennes mage och
hon lutade sig suckande framåt. Men Goujet hade förstått
henne. Han ställde ragouten på bordet, skar av
brödskivor och hällde i vin åt henne.
»Tack! Tack!» sade hon. »Ack, vad ni är god! Tack!»
Hon stammade ; hon kunde inte säga ett ord ordentligt.
När hon tog gaffeln skälvde hon så, att horn tappade den
igen. Hennes rasande hunger gjorde, att hon darrade på
huvudet som en gammal gumma. Hon måste äta med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
