Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
I sin bestörtning och rörelse kunde hon ej få fram ett
ord till svar. Hon nickade jakande. Och så kysste han
henne.
»Detta är tillräckligt oss emellan, fru Gervaise»,
mumlade han.
Han kysste henne på en av de gråa hårslingorna vid
tinningen. Han hade ej kysst någon, sedan modern dog.
Hans goda vän Gervaise var det enda, han nu hade kvar
i livet. När han givit henne denna vördnadsfulla kyss,
föll han baklänges tvärt över sängen och brast i
snyftnin-gar. Gervaise kunde ej stanna där längre; det var för
sorgligt, för gräsligt att mötas på detta sätt, när man höl!
av varandra. Hon ropade till honom :
»Jag älskar er, herr Goujet, jag älskar er tillbaka! Men
— det är omöjligt, det förstår jag nog — farväl, farväl!
Det skulle ta livet av oss båda två.»
Hon sprang över fru Goujets kammare och stod inom
ett ögonblick ute på gatan. När hon kom hem till sig, var
det mörkt i hela huset. Och hon hade fordom eftersträvat
som en lycka att få bo i en vrå av denna fördömda kasern !
Hennes öron måtte ha varit tillstoppade den tiden,
eftersom hon ej hört den förtvivlans musik, som gnisslade
innanför dess väggar ! I kväll var det, som om alla husets
invånare vore utdöda. Det enda, hon hörde, var Boche’s
snarkningar. Gården såg ut som en kyrkogård, betäckt
av snö; på de höga, gråa fasaderna lyste ett ljus i ett enda
fönster. Hon måste kliva över en rännil med rykande,
svart vatten, som från färgeriet banade sig väg genom
snön. Färgen var densamma som hennes tankars. De
vackra ljusblåa och ljusröda bäckarna hade sinat ut.
När hon gick uppför sina sex trappor i mörkret, kunde
hon ej låta bli att skratta, ett hemskt skratt, som skar
henne i hjärtat. Hon påminde sig sitt forna ideal: att få
arbeta i lugn, aldrig sakna bröd, ha en någorlunda snygg
vrå att sova i, kunna uppfostra sina barn, slippa få stryk
och få dö i sin säng. Det var verkligen komiskt, så allt
detta gått i fullbordan ! Hon arbetade ej mera, hon hade
ingenting att äta, hon sov i smuts, hennes dotter strök
gatorna omkring, hennes man pryglade henne ; det återstod
henne nu bara att dö på gatan, och det skulle gå i en
handvändning, om hon vore nog modig att kasta sig ut genom
fönstret, när hon kom upp till sig. Och ändå hade hon
ju inte begärt av himlen att få bli en fin dam och ha trettio
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
