Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tusen francs i räntor. Men man må vara hur
anspråkslös som helst här i livet, så hjälper det ändå inte. Hon
hade inte en gång föda och husrum, och det är väl det
minsta, man kan begära. Och hon hånskrattade ännu
hemskare, när hon tänkte på sina ljuva förhoppningar att
få slå sig i ro på landet, sedan hon varit tvätterska i tjugu
år. Ja, nog skulle hon till landet alltid! Det är grönt
och vackert på kyrkogården.
När hon kommit upp i korridoren, var hon nästan från
vettet. Det gick omkring i hennes huvud. Det var
egentligen avskedet från smeden, som smärtade henne så djupt.
Dem emellan var det slut, de skulle aldrig mer återse
varann. Därtill kommo många andra dystra tankar och
hjälpte till att vrida omkring hjärnan på henne. När hon
gick förbi Bijards dörr, kastade hon en blick dit in; där
låg Lalie död och såg så nöjd ut att få sova i all evighet.
Hon hade minsann haft tur, den barnungen ! Då hon såg
att det lyste genom gubben Bazouges dörr, som stod på
glänt, gick hon direkt in till honom, gripen av en
ursinnig längtan att få företaga samma resa som den lilla.
Den trevliga gubben Bazouge hade den natten kommit
hem i ett synnerligen uppsluppet tillstånd. Han hade fått
sig en sådan hyra, att han låg på golvet och snarkade, hur
kallt det än var, och det hindrade honom troligen ej att ha
behagliga drömmar, ty han skrattade i sömnen, så att
magen hoppade.
När Gervaise fick se honom, uppgav hon ett så högt rop,
att han vaknade.
»För tusan, stäng dörren! Hela vintern kommer ju in!
Kors, är det du? Vad står på? Vad vill ni?»
Nästan utan att veta vad hon sade eller gj orde, sträckte
Gervaise ut armarna och bestormade honom med ivriga böner.
»Tag mig!» ropade hon. »Jag har fått nog, jag vill
sluta! Var inte ond på mig längre, jag visste inte, jag,
vad det vill säga att få dö — det vet man aldrig, så länge
man inte är beredd. — Men en dag blir man ändå glad
att det går därhän — tag mig, och jag ska tacka er!»
Och hon föll på knä, dödsblek och skälvande av åtrå efter
det hon bett om. Aldrig förr hade hon legat vid någon
mans fötter. Gubben Bazouge med sin snedvridna mun
och sina grova, jordiga händer föreföll henne skön och
strålande som en sol. Men den yrvakne gubben trodde,
att hon drev med honom.
ii L
Fällan II.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
