Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
»Söp hans mor också?»
»Ja, som alla andra... en pilliknarkare då och då. En
bror dog som barn i konvulsioner.»
överläkaren betraktade henne skarpt och återtog med sin
brutala röst:
»Ni super, ni också?»
Gervaise stammade och ville neka.
»Ni super, säger jag! Akta er, ni ser nu vartill
dryc-kenskapen leder. En vacker dag dör ni också på det där
sättet.»
Hon drog sig tillbaka och höll sig tätt intill väggen.
Överläkaren vände henne ryggen. Han lutade sig ned och
studerade uppmärksamt darrningen i Coupeaus ben. Den
skälvning, plåtslagaren förut haft i händerna, hade nu gått
ned i fotterna ; han liknade en riktig polichinell, som
sparkar med fötter och ben, när man drar på en tråd, under det
att den övre delen av kroppen är orörlig. Det onda tilltog
oupphörligt. På magen och axlarna syntes samma
svallning, som vattnet får på ytan, när det nått kokpunkten.
Emellertid jämrade sig Coupeau med dov röst. Han
tycktes ha mera ont än den föregående dagen. Tusentals
knappnålar stucko honom ; över hela kroppen hade han en
tyngd. Ett kallt och vått djur hade bitit sig fast i hans
lår, och mellan hans axlar krälade andra djur, som med
sina klor sleto stycken ur hans rygg.
»Jag är törstig! Ah, vad jag är törstig!» klagade han
oupphörligt.
Underläkaren tog en mugg med limonad, som stod på
en hylla, och räckte honom den. Han fattade den med
båda händerna och förde den begärligt till munnen, utan
att märka att han hällde hälften över sig. Men knappt
hade han tagit en klunk, förrän han spottade ut den med
vämjelse:
»Fy tusan bövlar! Det är ju brännvin!» utropade han.
På ett tecken av sin förman gav underläkaren honom
nu vatten att dricka, men han släppte ej karaffinen ifrån
sig. Coupeau sväljde en stor klunk, men utstötte med
detsamma ett hemskt skri och utbrast:
»Det är brännvin! Fan anamma, det är brännvin!»
Sedan den föregående dagen tyckte han, att allt vad
han förtärde var brännvin. Detta ökade hans törst, och
han kunde ingenting dricka, emedan allt brände honom.
När man gav honom soppa, påstod han, att den luktade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
