Gabriel med sina sockenbor till Kauhajoki för att bispringa de rådlösa flyktingarna. Man förde dem till Ilmola och mottog dem i sina hus, var efter sin förmåga. Till Johan Gabriel kommo hans svägerska, hennes barn och föräldrar, och de hade sådana saker att förtälja, att pennan vill neka att dem återge. Johan Gabriel själv var varken sårad eller slagen, men hans sjukdom, som var ett farligt bröstlidande, förvärrades av den hemska tilldragelsen och av den ständiga ängslan, vari han nu måste leva. Av fruktan för annalkande fiender tvangs han en tid efter olyckan i Kauhajoki att lämna sin prästgård och fly till ett torp i skogen. Där fick han vara ostörd av ryssen, men i stället letade sig rödsoten, som på den tiden gärna slog sällskap med krigshärarna, fram till hans fristad och berövade honom hans tre små döttrar, lämnande honom kvar endast ett enda barn, en son, som bar namnet Frans Michael. Efter detta uppgav han att strida mot döden, och i september månad 1808, fjorton dagar efter att hans tre små döttrar hade fallit som blomster för lien, begav han sig bort från denna världens förskräckelse. Sålunda hade den gamle i Uleåborg genom kriget mistat den, som han hade påräknat som sin ålderdoms bästa stöd. Ringa hopp hade han också vid denna tid att någonsin få åter de två sönerna, som studerade i Sverige. De voro nu båda med i kriget. Zachris