hade blivit läkare vid skärgårdsflottan, som under sommaren och hösten 1809 gjorde flera försök att landsätta trupper i Finland. Gustaf var anställd på korvetten Camilla, som skulle konvojera handelsskepp mellan Stockholm och Göteborg och skydda dem för danska kapare. Allt mörkare tedde sig också förhållandena i gubbens närmaste omgivning. I Uleåborg hörde man inte talas om annat än inkvarteringar och utskrivningar. Dyrtid infann sig jämte all krigets vanliga nöd. De, som förut ägde något, blevo lätt rika, men den fattige blev mera nödställd än någonsin. Oärligheten tilltog i bredd med nöden. Gärdesgårdar såldes till bränsle, och den, som ägde en häst, måste hålla honom dold för att inte få honom bortstulen. Sent på hösten 1808 blev skeppet, där Zachris tjänstgjorde, fastsittande i isen i Stockholms skärgård, ombord kunde man inte skydda sig för kölden, och då den unge läkaren äntligen kom i land, var han livsfarligt sjuk. Korvetten Camilla hade också blivit infrusen, men nere i Öresund. Efter många äventyr satte chefen eld på fartyget, för att det inte skulle falla i fiendens händer, men hela Camillas besättning råkade i dansk fångenskap. Ungefär samtidigt som dessa olyckor drabbade sönerna, föll hela Finland i ryssarnas våld, och förbindelsen med Sverige avstängdes. Inga nyheter därifrån nådde Uleåborg, och under hela år 1809 sörjdes Zachris och Gustaf av far och syskon som döda. Först i januari 1810 fick Michael