så mycket bättre jordmån föll allt det, som hon hade att berätta om häxmästare och trollkarlar, om trollberget Rastekais, om trollrenen med de förgyllda hornen och om Hiisi, den förskräckliga fjällkungen. När gossen blev så pass vuxen, att han fritt kunde röra sig utomhus, voro drängar och underhavande villiga att låta honom gå med dem under arbetet. Han blev inte skjuten åt sidan som andra småbarn, därför att han gick i vägen och var till hinders, tvärtom. Eftersom hans far nästan aldrig visade sig bland sina arbetare, blev gossen strax från början behandlad av dem som en liten husbonde. Mjölnaren tog väl emot honom i sin kvarn, smeden i sin smedja, drängen i sitt stall, landbonden i sin ria. Han fick rida hästar i vall, åka i hö och försöka sig med att föra slaga och yxa. Allt, som hände på gården, intresserade den lille på det djupaste, och folket, som märkte detta, började att i all godmodighet titulera honom gårdsfogde. Detta höll han gärna till godo med, men ännu mycket stoltare blev han en höstkväll, då fiskarna, som fångade sik i älven, utnämnde honom till notkung. Ty vida högre än att bärga in hö eller sätta potatis skattade han från tidigaste år allt det, som hörde till det ädla fiskaryrket. I allt var Kuddnäs herrgård en härlig jordmån för barn att växa i. Där funnos inga statrum, dit barnen inte hade tillträde, utan de fingo röra sig fritt i alla de sex rummen på nedre botten liksom i de två gavelrummen en trappa upp. Bäst hade de det nog på den stora vinden, där de fingo väsnas