och husera, som de ville, leka kurra gömma, ställa till med dockbröllop och spela teater. Där uppe funnos några mörka spökvrår, som man inte kunde nalkas utan ångest och rysning, men det hade nog sitt behag, det också. Och heller inte saknades det lekplatser ute i det fria. Där fanns den släta gårdsplanen, där man sprang änkleken och slog lyra om sommaren och om vintern grävde gångar och byggde snöhus. Där fanns trädgården med jordgubbar och stickelbär. Där fanns den skyhöga Himmelsbacken, där man om vintern åkte kälke med svindlande fart. Där fanns framför allt Lappo älv, och den överträffade nog alla de andra lekplatserna. Det bästa med älven det var förstås, att den var så växlande och levande. Den var både ond och god. Den bar gossens barkskepp och ärtskidsbåtar om sommaren, om hösten skänkte den en femti, sexti sikar i ett enda notdrag, om vintern lade den sig till ett blankt golv att åka skridsko på, men om våren var det slut med beskedligheten. Det var väl så, att den hade blivit otålig över att ligga för länge bunden under ett istäcke. Den hörde kanske, att det droppade från taken och att stararna sjöngo, och förstod, att våren var kommen, fastän den själv låg bortglömd kvar i vinterns våld. När den äntligen slapp lös, var den inte god att tas med. Den bröt fram skummande och frustande, rev bort broar, tog med sig små hölador och steg hotande över sina bräddar. Och medan den sålunda rasade, var gossen alldeles utom sig av lycka över det