ut, och varm och klok, redbar och duktig var hon till sin karaktär. Från henne utströmmade den glättighet och trygghet, som fyllde hela huset och gjorde livet så lätt för hennes små barn. Den unga doktorinnan på Kuddnäs var en duglig husmor, men hon var en av dem, som kunde mer än laga mat och stoppa strumpor. Hon sjöng Franzéns visor för barnen, klippte pappersdockor åt dem och lärde dem koka knäck och klinka gubben Noak. Om vinterkvällarna, då de sutto vid brasan, berättade hon för dem hur hon i sin ungdom hade följt med sin mormor på marknader och stått i stånd, för på den tiden var det brukligt, att köpmansfruarna själva lade hand vid arbetet, även om de voro ganska förmögna. Om Stockholm, den forna huvudstaden, kunde hon också berätta. Där hade hon varit i pension i två års tid. Och från sista kriget hade hon många minnen. I sin styvfars hus, som då hade varit det största i Nykarleby, hade hon sett både Adlercreutz och von Döbeln, både Kulneff och Demidoff, ja, hon hade mången gång hjälpt till att laga gästabudsmat åt den läckergommen Klingspor. Det var nog så, att under mannens sjukdom voro barnen den unga kvinnans bästa tröst och tillflykt, likasom hon var deras. Under allt detta utvecklades naturligtvis den lille gossen i kraft och förmåga. Vid sex års ålder hade han rent förunderliga kunskaper. Ni skall få höra. Läsa kunde han ju ännu inte, men mycket