annat. Han kunde hoppa kråka, stå på huvudet, stupa kullerbytta, draga fingerkrok, taga lyra, hoppa bräde, slå trissa, meta mört, åka kälke, kasta snöboll, härma tuppen, rida trähäst, äta smörgås och dricka kärnmjölk. Men som det brukar gå med sagoprinsar, som uppfostras i muromhägnade trädgårdar, så hade det också gått med den lille gossen från Kuddnäs. Han började tro, att allt i världen var till för hans skull och att han kunde uppföra sig, precis som han behagade, utan att tänka på andra. Det var hans mamma mycket emot, att han skulle visa sig som en sådan översittare, och hon tuktade honom, så gott hon kunde, men det var inte så lätt för henne att få honom kuvad och lydig. Man får tänka sig, att hon inte ville oroa sin man med sådana småsaker, som hon tyckte att hon ensam borde rå med. Fadern var visst så intresserad för barnen. Han hade föreskrivit hur de skulle härdas med översköljningar, vänjas vid enkel mat, iakttaga ordning och lydnad och aldrig tillåtas att ljuga, men inte kunde hon vänta, att han skulle orka uppfostra en odygdig pojke, han, som ännu var som förlamad av sin egen olycka. Hände så en dag, att fadern saknade ett pitschaft, som alltid brukade ha sin bestämda plats på hans skrivbord. Nästan samtidigt märkte modern, att hon hade förlorat en silverfingerborg, och syster Sophie kunde inte återfinna ett bärnstenshjärta. Det blev ett ivrigt och fruktlöst sökande och mycken undran hur en tjuv hade kunnat smyga sig in i