huset. Till slut blev också den lille Zachris tillfrågad, och då kommo sakerna genast till rätta. De grävdes upp ur en snöhög på gården, där gossen hade anordnat en skattegömma. Inte en tanke hade han på att han hade tagit sig till något otillbörligt. Det var ju bara så, att han den dagen hade lekt rövare, och en rövare måste ju både lägga sig till med andras gods och hålla det undangömt. Man slapp undan med förmaning att aldrig göra så mer. Men fadern kunde från den stunden inte låta bli att undra över att hans lille gosse hade kunnat så hejdlöst överlämna sig åt sin fantasi. Det blev snart ny uppståndelse för gossens skull. Han hade varit olydig mot sin mamma, och hon hade satt in honom i mörk arrest i skafferiet. Med den saken var det inte så farligt; värre var det, att medan han satt där i mörkret och syltburkar och småbrödslådor skymtade uppe på hyllorna, förekom det honom helt hastigt, att han var den där Hans, som hade kommit till den fula gumman i pepparkakshuset och som blev bjuden på allt möjligt läckert och gott. Och som en följd av detta visade det sig, då gossen kom ut ur arresten, att han hade tagit ner en syltburk från hyllan och ätit upp allt det, som fanns i den. Det blev ny arrest på säker plats, och saken ansågs så allvarlig, att fadern blev invigd i sammanhanget. Han återfann i detta samma lust att utan tanke på följderna ge vika för ett infall och började