finad, fulländad kavaljer, utgav sig för att vara en harpolekare och lyckades att få ge henne några lektioner. .Zachris ryckte till. Han hann inte föreställa sig huru dessa farliga och förföriska lektioner skulle avlöpa. Syster Sophie kom i dörren och kallade in honom till kvällsvard. — ------- Den tolfte juli äntligen såg han Mathilda på ■däcket av en Nykarlebyskuta, som långsamt gled in i hamnen. Hon stod mitt bland salttunnor och vetesäckar, ivrig och lycklig, omskapad från barn till ung jungfru, från småstadstös till huvudstadsfröken, alldeles förbländande, alldeles förtrollande. Knappast vågade han sig fram för att hälsa på henne, sedan hon väl hade kommit i land. Han höll sig undan, medan hon omringades av sina närmaste. Misstog han sig, eller var det verkligen så, att hon, medan hon hälsade på far och styvmor och syster, kastade sökande blickar omkring sig, att hon mitt under skratt och glada utrop hade ett uttryck av otillfredsställd längtan? Misstog han sig, eller var det, först då hennes ögon funno honom, som hon fullt strålade upp? Han vågade inte tro, att han hade sett rätt, men då hon skyndade emot honom och utan tvekan slog armarna om hans hals och kysste honom, måste ju alla tvivel vika. Ingen lysande ung prins, ingen galant kung, ingen svärmisk ädling hade vunnit henne. Hon var ännu hans, endast hans.