in att hyra en sommarbostad på ön och flytta dit ut på någon månad. Zachris räknade detta som en särskild nåd av försynen. På så sätt fick han råka Mathilda varje dag under flera veckors tid. På Alörn behövde man inte gå på visiter eller göra bjudningar. Där träffades man alltid, man hade skogen, bärmarkerna, fiskeplatserna till sina mottagningssalonger. Där var man som en enda familj. Alls ingen undrade på att han jämt var tillsammans med sina kusiner Rosalie och Mathilda. Det föll av sig självt, att han skulle vara deras uppvaktande kavaljer. Och han var lycklig att vara, där Mathilda var. Livet förklarades av hennes närvaro. Om de gjorde månskenspromenader eller rensade ärter, om han för henne läste högt ur smäktande skaldestycken eller hjälpte henne att torka tallrikar, det var alltsammans lika himmelskt hänförande. Inte så, som skulle han vara utan all oro nu heller. Mathilda hade blivit så beundrad efter sin återkomst från Stockholm. Det fina sätt, som hon hade tillägnat sig, klädde hennes skönhet och gjorde henne så förtjusande, att alla stadens ungherrar lågo för hennes fötter. Till och med den oemotståndlige Henrik Backman hade börjat uppvakta henne, och detta såg Zachris med klappande hjärta, ty om Henrik älskade Mathilda, då ville han frivilligt dra sig tillbaka, mellan dem fick inte finnas något rivalskap. Albert Dyhr var också kär i husbondens vackra dotter, men till honom ämnade inte Zachris avstå henne. Dyhr skulle inte kunna göra