Mathilda lycklig. Han var en präktig, duktig man, men för torr, för mycket sifferkarl. Och dessutom hade han ett tungt humör. Han störde glädjen i Alörnskretsen genom att visa sig svartsjuk och tvär. Trots all tillfällig oro kunde dock Zachris inte göra sig blind för att det var honom Mathilda tyckte om. Och han för sin del var ljuvligt, lycksaligt förälskad. Men det var inte bara kärleken till Mathilda, som gjorde livet på holmen förtjusande. Man förstår nog, att både i den gamla, grovhuggna stugans tid och sedan allt framgent hade alla kärlekshistorier i Nykarleby till sin huvudsakliga del utspelats på Alörn. Där ute hade växlats så många varma ögonkast, där hade talats så många ömma ord, där hade ljudit så många serenader, deklamerats så många kärleksvisor, att en eftersmak, ett genljud av allt detta ständigt bibehöll sig i dungarna och skogssnåren. Varken vinterstormar eller höstregn kunde förskingra den doft av förälskelse, som omsvävade holmen. Under olika tider hade detta särskilda något, som vilade över ön, uppenbarat sig under skilda former. Det hade än visat sig som överdådig levnadslust, än som blyg sjåpig-het, men nu, på adertonhundratrettiotalet, framträdde det som den ljuvligaste sentimentalitet och den allra blåögdaste romantik. Och nu var kärleken till Mathilda ett trollspö, som hade öppnat Zachris ögon och sinnen. Han kände vad som svävade i luften, han skådade in i romantikens undervärld, han erfor en hänryckning