Nu hade han prövat vad livet verkligen kunde bjuda, och han längtade hem till Nykarleby för att åter få uppleva dessa strålande dagar, då själen växte. Han förundrade sig över att andra här kände trevnad och tillfredsställelse. Han längtade från denna stora värld, som för honom var intet, bort till den lilla värld, som för honom var allt. Han rannsakade sig själv för att finna om allt detta endast var ett misstag av honom, ett misstag, framkallat av kärleken. Men han visste, att han hade rätt. I Nykarleby fanns det, som för honom var det viktiga och nödvändiga. Vid början av föreläsningen hade han suttit i sin vanliga stämning av likgiltighet, men plötsligen märkte han, att han följde med, att han med brinnande intresse avlyssnade talaren varje hans ord. Finlands, hans eget lands, öden framställdes för första gången för honom såsom något sammanhängande helt. Förut hade han endast sett dem framskymta här och var, inflätade i Sveriges historia. Sverige hade hittills stått för hans inre syn som den mäktige, kloke, företagsamme, ridderligt lysande anföraren. Finland hade varit en fattig man i ledet, en, vars bragder inte nämndes eller räknades. Men under Reins föreläsning blev Finland till den lysande svenske riddarens trogne vapenbroder, lugn och betänksam kämpade finnen i främsta led vid svenskens sida, och med sin tåliga offervillighet