Det var en kväll mot slutet av sommaren. Man hade dansat, och efter dansen hade man slagit sig ner på strandbrädden utanför Lithéns stuga för att vila. Månskenet bildade en silvervit, dallrande bro långt utåt vattnet, och en lätt dyning höjde och sänkte de blanka vågorna. Det var en stund, som ropade och trängtade efter poesi, och man bad Zachris, att han skulle deklamera något stycke, något ur Tegnérs Axel eller Runebergs Dikter. Zachris betänkte sig ett par ögonblick, därpå började han med litet osäker röst föredraga ett stycke på blandad vers och prosa. Dikten skildrade ett samtal, som hade försiggått en vacker, stilla natt mellan den på den höga himlen framskridande månen och den oroliga havsvågen, som i ständig, suckande klagan slog mot stranden. Allt annat hade den natten varit försänkt i djupaste tystnad. Ingen luta hade klingat, intet hjärta hade klagat. Vindarna hade vandrat genom skogarna tysta som spöken, alla luftandar hade slumrat i lövens kronor. Världen hade haft frid. »Varför suckar du, våg, där nere i djupet?» hade då månen frågat. »Varför är du den enda, som rör sig i oro och klagan, då hela naturen har sjunkit till vila och blott mina strålar gå fram och åter i drömlik glans?» Och vågen hade bett himlens silverdrottning att inte vredgas på henne, därför att hon alltid! klagade, alltid rörde sig i suckande oro. Hon kunde aldrig upphöra att längta mot den strålande höjden