eller att jämra sig över att hon var bunden vid det hårda, klippiga, mörka jordedjupet. »Sörj icke, du dotter av vinden och djupet!» hade då månen svarat, full av medlidande. »En kort tid är du bunden mellan dina stränder, dock bor i din barm en makt, som löser dig och bryter dina bojor, när stunden är inne.» Så talade månen, och de ljuva orden göto sötma i vågens längtan. Friare och mera fridfullt slog hon sedan mot stranden. Och se: Då kom en dag, en afton kom, och åter såg månen ner från höjderna mot djupet, kring hennes vita panna lätt sig lindat det ljusa silvermolnets skira slöja, och ljusa silvermolnets skira slöja hon var den i sin längtan lösta vågen, som fordom ensam uti världen klagat. Det blev en rätt lång tystnad, sedan Zachris hade slutat. »Zachris,» sade Rosalie hastigt, »vem har skrivit det där? Är det du själv?» Han försökte neka, men måste snart erkänna författarskapet. Han hade skrivit ihop stycket nere i Helsingfors i våras och hade tyckt, att det passade att läsa just i kväll. »Det är det vackraste du har skrivit,» sade Rosalie i bestämd ton. »Man känner sig så lycklig,» sade en annan av de unga flickorna. »Man känner sig så viss om att egentligen höra till där uppe.»