Mathilda sade på länge ingenting, men om en stund gav hon Zachris en lång, prövande blick. »Jag vet inte var du tar dina tankar ifrån,» sade hon. Hennes röst förrådde ödmjuk beundran, och han undrade om hon nu äntligen skulle märka, att han var något annat och mer än den lille beskedlige lekkamraten. Han följde uttrycket i hennes ansikte. Hon blev plötsligt mycket allvarsam, och med ens märkte han, att hon grät. Alla sågo bestörta bort till henne och undrade om hon var sjuk. »Det vore bäst att få dö, medan allt är så här,» snyftade hon. »Varför skall du säga så, söta Mathilda?» sade Rosalie. »Jo, för det vet jag så visst, att jag blir så olycklig ännu.» Denna eljest så lugna själ hade genomfarits av en aning om att den barnslige pojken bredvid henne förfogade över krafter, som likt vingar skulle bära honom till höjder, dit hon inte kunde följa honom. Ett par dagar efteråt var Alörnssommaren slut, och man satte sig i båtarna för att ro in till staden. Vid skilsmässan från ön gräto alla de unga. De kunde inte låta bli, de visste, att allt detta, som hade förenat sig för att låta dem njuta romantikens fulla härlighet, kunde aldrig mer komma tillbaka. Kärlek, frihet, ungdom, naturskönhet, sympati, 7. — Lagerlöf, Zachris Topelius.