sin sol, började undra om inte Emilie åtminstone skulle kunna bli en liten stjärna i hans mörker. Nu, då kärleken var borta, saknade han den. Det hade varit svallande liv i hans själ, medan han hade älskat Mathilda,*nu fanns där endast tomhet och tystnad. Den sommaren diktade han en visa, däri han talade om hur stilla det kan vara en sommarnatt i skogen. Trasten sover, ugglan sover, björn, ulv och örn ha också gått till ro, vinden själv är inslumrad. Måne och stjärnor lysa inte nere på skogsbottnen, skogen är övergiven, enslig och skum. Till sist sade han, att på samma sätt var det med honom: vilddjuren i hans sinne, de rytande begären, hade slumrat in, men också tyvärr det bästa, som fanns inom honom: hans tro, hans hopp, hans kärlek. Och från denna döda frid längtade han tillbaka till storm och rörelse, till oro och tvivel, till allt detta, som väckte själens skapande makter. Lithéns voro bortresta det året, och deras stuga på Alörn stod tom. Men Lindqvistens hade också en sommarstuga på ön, och när Zachris en dag rodde ut till holmen med ett par studentkamrater, var det hos dem man tog in. Nu var det Emilie, som fick blommor av Zachris, åt henne plockade han bär, med henne sprang han änkleken, med henne promenerade han utmed stranden och beundrade månskensglittret på vågkammarna. Han undrade på att allting kunde upprepa sig