Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Lyrik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread.
/ Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sin sol, började undra om inte Emilie åtminstone
skulle kunna bli en liten stjärna i hans mörker.
Nu, då kärleken var borta, saknade han den.
Det hade varit svallande liv i hans själ, medan han
hade älskat Mathilda,*nu fanns där endast tomhet
och tystnad.
Den sommaren diktade han en visa, däri han
talade om hur stilla det kan vara en sommarnatt i
skogen. Trasten sover, ugglan sover, björn, ulv
och örn ha också gått till ro, vinden själv är
inslumrad. Måne och stjärnor lysa inte nere på
skogsbottnen, skogen är övergiven, enslig och skum.
Till sist sade han, att på samma sätt var det med
honom: vilddjuren i hans sinne, de rytande
begären, hade slumrat in, men också tyvärr det bästa,
som fanns inom honom: hans tro, hans hopp, hans
kärlek.
Och från denna döda frid längtade han tillbaka
till storm och rörelse, till oro och tvivel, till allt
detta, som väckte själens skapande makter.
Lithéns voro bortresta det året, och deras stuga
på Alörn stod tom. Men Lindqvistens hade också
en sommarstuga på ön, och när Zachris en dag
rodde ut till holmen med ett par studentkamrater,
var det hos dem man tog in.
Nu var det Emilie, som fick blommor av
Zachris, åt henne plockade han bär, med henne
sprang han änkleken, med henne promenerade han
utmed stranden och beundrade månskensglittret på
vågkammarna.
Han undrade på att allting kunde upprepa sig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Wed Nov 12 02:11:19 2025
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ztopelius/0119.html