skåpet. Och vid en dylik tillställning var det, som Runeberg, »Finlands ära, akademiens prydnad och österbottningarnas ljus», lade bort titlarna med sin forne elev. Men på våren 1836 kom Nervänder hem och återtog sin befattning. Och det kunde märkas från första stund, att han under sin bortovaro hade mist rätta handlaget för att styra sina svårhanterliga, undersåter. Man tyckte sig märka några diktatoriska fasoner hos mannen, och genast försvunno medlemmarna från veckosammankomsterna. Han blev misslynt, klagade över bristande intresse och gjorde det onda på detta sätt än värre. Nu till sist, för en månad sedan, hade han tröttnat på alltsammans och tagit avsked. Och nu hade inspektor sammankallat öster-bottningarna. Det kunde ju inte gärna vara fråga om annat än val av ny kurator. Och valet skulle naturligtvis falla på Snellman. Därmed skulle avdelningen komma i goda händer, lyckliga tider skulle återvända. Zachris hörde, att alla omkring honom voro av den meningen och att ingen kände minsta oro. Det var bara han, som plågades av dessa besynnerliga olycksaningar. Äntligen infann sig inspektor, satte sig vid det ena av de runda borden, fattade klubban och bjöd tystnad. Och med rätt få ord meddelade han österbott-ningarna, att han hade avsagt sig inspektoratet. Rektor och konsistorium hade önskat, att avdelningens klyvning skulle äga rum, och som hans