kvarstående var enda hindret, hade han beslutat att visa detta tillmötesgående. Sedan, utan vidare ordande, började han övergå till namnupprop för att få utrönt till vilkendera av de nya avdelningarna, den nordliga eller den sydliga, de närvarande borde räknas. Zachris såg sig omkring. Där sutto de nack-styva, hetsiga österbottningarna tagna med överraskning, tysta, utan att i ögonblicket veta hur de borde handla. Ingen reste sig för att protestera. Harmens rodnad hade stigit upp i ansiktena, men det var ingen, som slungade ut en smädelse. Ingen hade anat något, ingen kunde i hastigheten tänka ut något sätt att hindra det oerhörda. Ingen kastade ordet förrädare rakt i ansiktet på inspektor. Vilken förnedring att se denne fordom så vördade man nedlåta sig att gå de maktägandes ärenden! Hur djupt plågades man inte av vanmakten, omöjligheten att göra motstånd! Så känns det för en fästningsbesättning, då den till följd av kommendantens förräderi måste överlämna sina vapen åt fienden. Så var det att leva i ett land, där tyranniet satt vid makten. Denna avdelning var den enda sammanslutning i ett förslavat land, där man ännu vågade hysa en fri tanke, och därför skulle den krossas. Dessa österbottningar voro ännu mäktiga genom sin styrka, sin samhållighet, något sådant kunde naturligtvis inte tålas.