Tankarna trängde sig i. hans hjärna. Han visste vad som skulle ha sagts; nu, som ofta förr, kände han sig klokare än människorna omkring honom. Vrede och frihetsbegär fyllde honom, han tyckte, att han ville resa sig och uttala sig så, att Österbottniska avdelningen åtminstone komme att falla med ära. Men orden ville inte vandra fram på hans läppar. Så brinnande han än var i anden, så kunde han inte utsäga vad han kände och menade. Han blev sittande stilla, han som de andra. Under tiden förrättade inspektor framme vid bordet med lugnt sinne namnupprop och inordnade den akademiske medborgaren Zachris Topelius från Nykarleby 'i Sydösterbottniska avdelningen. Då han på kvällen kom hem på sitt rum, brusade och sjöd det inom honom. Han ville skhiva något, han ville doppa pennan i eld, han ville finna ord, kraftiga som blixtar, de skulle ljunga fram genom natten, krossa slavens bojor och störta förtryckaren från tronen. Men han förmådde intet. Hans vanmäktiga penna föll honom ur händerna.

III.

År 1838 på våren skrev Zachris två dikter. I den ena, som han kallade Ynglingens val, talade han om hur den ängel, som vaktade livets port, hade gett honom att välja mellan två vägar. Den ena bar uppåt mot branta höjder, där strider och segrar väntade honom, den andra bar nedåt mot en