djup dal, där ständiga dimmor rådde och inga bragder fordrades av vandraren. Han tvekade inte i valet. »Aldrig,» jag sade, »o ängel, av nåd ömkligt jag tänjer min levnadstråd. Tungt är att vandra i livets dal, höjden jag älskar, för den är mitt val. Giv mig!, o ängel, giv njutning och strid, skördaren give sin eviga frid!» I den andra dikten, som fick heta Seglaren på världshavet, berättade han om en yngling, som, full av längtan, inte kunde trivas på den ljuva ön långt borta i oceanen, där han hade sitt hem, utan hissade sitt segel och for ut för att finna ett land, där människan inte slumrade sött i naturens sköte, utan levde sitt högsta, djupa och sanna liv. Detta var väl åter ett försök att tolka den obändiga kamplust, som hade behärskat honom alltifrån den stunden, då myndigheterna på ett både despotiskt och försåtligt sätt hade verkställt klyvningen av Österbottniska avdelningen. Hela våren hade han känt sig upprorisk, missnöjd, färdig till vilken oförsiktighet som helst. Men de rätta, brinnande orden hade inte infunnit sig, hans förmåga var inte i jämnhöjd med hans vilja, och detta höll honom tillbaka. Inte förrän hans svärd var skarpt och smidigt tillräckligt, ville han draga ut i kamp. Men då han på sommaren återsåg Emilie, var hon ännu härligare än förra året, och nu kände han med ens, att han älskade henne av hela sin själ.