På samma gång veko det vreda trotset och den oroliga bragdlängtan bort ifrån honom. Han hängav sig med alla sina själskrafter åt kärleken. Och de diktförsök, som han nu nerkastade i sina små häften, voro inga stridssånger. Men han kom sig inte för med att dikta in Emilie i en massa situationer och händelser, såsom han hade gjort med Mathilda. I Emilies natur måtte ha legat något, som hindrade honom härifrån. Hos henne fanns något av mjuk och öm sångfågel, ja, han ville nästan säga, av ängel. Han kunde inte föra in denna milda själ i sina brokiga drömmar, han höll henne utanför människolivets område. För att kunna tolka de känslor, som hon ingav honom, måste han låna färger och välljud från den oberörda naturen, från fåglars sång och källors brusande, från sommardagars stilla ljuvhet och rosors doft. Alltifrån första stund hade han om henne endast velat dikta små sångbara stycken, och med något annat kunde han inte sedan heller komma sig för. Men vilka svårigheter även härvidlag! Han erfor detsamma, som då han ville tolka sitt tyrannhat, sin frihetstörst. I hjärtat, i hjärnan fanns något, som glödde, som skälvde; i drömmen kunde han sätta samman sånger så rena och ömma, att den älskade inte skulle ha kunnat undgå att röras, men då han med pennan i hand skulle flytta ner känslorna på papperet, då fann han inte de sanna, de bärande orden. O, hur hade de burit sig åt, de stora, mäktiga skalderna, som han ställde upp