för sig som förebilder? Han tänkte på Runeberg, på Tegnér, på Franzén, på Almquist, på Stagnelius. Hur hade de alla varit i stånd att vända sig till föremålet för sin kärlek med eviga ord? Han var inte heller ännu fullt fri från det tunga och prålande skrivsätt, som han hade tillägnat sig under sina romantiska Alörnssomrar. Det hände en gång denna sommar, att ungdomen på Kuddnäs en kväll satt ute i trädgården och betraktade månskenet, som dallrade över älven. Emilie Lindqvist var också med, hon gjorde Zachris frågor om månen, och plötsligen föll det honom in att hämta sin stora kikare. Han lämnade den till Emilie, och med kikaren stödd mot hans axel betraktade hon månskivan. Medan de så stodo, uppräknade han för henne namnen på månens slätter: Mare frigoris, Mare nubium, Mare serenitatis, Mare nectaris, så många han kunde påminna sig. Han gjorde sedan en dikt om detta, som han kallade Månkartan. Han talade däri om hur hans och hennes andar en gång skulle bo på månskivan och tillsammans vandra från Köldens oceaner till Nektarböljornas vågor och Ymnighetens stränder. Men inte kunde de romantiska vändningarna uttrycka de känslor, som Emilie ingav honom. Denna dikt kunde likasåväl ha varit skriven för tre år sedan. Men snart skulle den stränga läromästare visa sig, som skulle föra in den unge vitterlekaren i de stora föregångarnas krets. På Kuddnäs roade man sig denna sommar med