att spela sällskapsspektakel. Både Emilie och Ma-thilda spelade med, men rollerna voro så fördelade,, att Zachris och Emilie spelade älskare och älskarinna, medan Mathilda utförde endast en biroll. Allt gick bra under överspelningarna, men på en före-ställningsafton måtte Zachris ha gått för mycket upp i sin roll och låtit blickar och tonfall förråda vad som bodde inom honom. Efter spektaklets slut, då alla de uppträdande, glada och stolta, blandade sig med åskådarna, var Mathilda tyst och nedstämd och lämnade efter en kort stund sällskapet. Nästa gång hon träffade Zachris, berättade hon för honom, att hon hade bränt en hop gammalt skräp, som hon hittills hade haft liggande, och han förstod, att skräpet hade varit hans gamla brev och chifferlappar, blommor, som han hade gett henne, kotiljongsdekorationer från deras lyckliga julbaler. Mathilda visste alltså nu, att allt var slut mellan dem, och han kunde inte neka, inte spela oskyldig. Han skulle ha velat be henne om förlåtelse, men det kunde han heller inte. Men samtidigt for den tanken genom honom, att hans kärlek till Emilie inte kunde bli lycklig, eftersom den vållade lidande åt hans trogna barndomsvän. Han försökte väl slå bort alla sådana tankar,’ men ofta kommo de tillbaka, därför att han intet visste om de känslor, som Emilie hyste för honom. Hon var hans systers bästa vän och kom fördenskull ofta ut till Kuddnäs, så att han råkade henne