mest som en tillflyktsort för sjuka, eller ock ansågs det, att den låg för långt från stadens huvuddel. Alltnog man grep sig an med att bygga ett utvärds-hus norr om staden i den så kallade Sällskapsträd-gården vid stranden av den vackra Tölöviken, som skär så djupt in i den Helsingforsska halvön, att den nästan skiljer den från fasta landet. Efter den svenska mamsell Kajsa Wahllund, som länge hade förestått stadens förnämsta värdshus, erhöll stället namnet Kajsaniemi. Men det var inte nog härmed. Den, som under första hälften av år 1840 besökte huvudstaden, kunde inte undgå att märka hurusom gamla hus överallt ommålades och uppsnyggades och nybyggnader med stor kraft drevos fram mot sin fullbordan. Brister i gatuläggningen efterspanades och lagades, Esplanadens träd befriades från torra grenar, i alla trädgårdar planterades blommor, klipptes häckar och ansades gräsmattor. Gamla plank bortskaffades, och mellan stenarna på torgen bortrensades varje grässtrå. Det var tydligt, att någon storartad händelse tillstundade. Alla offentliga byggnader, framför allt sådana, som hörde universitetet till, blevo putsade och eftersedda. Med synnerlig glädje märkte man, att arbetet med Nikolaikyrkan, den storartade katedralen, som behärskade Senatstorget och var granne till Universitetshuset, nu med all iver påskyndades. Äntligen revos byggnadsställningarna ner, och det inre av kyrkan gjordes så mycket i ordning, att den kunde tagas i bruk. Detta var också alldeles nöd-