vändigt. Finlands universitet beredde sig att fira minnet av dess instiftande genom Per Brahe år 1640 med all den högtidlighet, som kunde åstadkommas, och man behövde kyrkans väldiga utrymme för promotioner och gudstjänster. Varje finsk man kände och förstod, att universitetet, som satte landet i stånd att självt uppfostra sina präster och ämbetsmän, var den yppersta gåva, som man hade kvar sedan svensktiden. Man behövde bara tänka sig in i hur det skulle ha gått, då landet övergick i rysk besittning, om inte universitetet hade funnits. Finska studenter hade i så fall måst fara till Petersburg för att studera och hade kommit åter förryskade och främmande för det egna landet. Nej, universitetet var finska folkets förnämsta arvelott, och dess tvåhundraåriga tillvaro kunde inte med nog heder firas. Det var därför inte att undra över att huvudstadsborna inte bara genom nybyggnader och yttre anordningar visade sitt intresse för jubelfesten. Säkert fanns det inte en familj, där man inte beredde sig på att ta emot långväga gäster. Postväskorna voro späckade av alla de bjudningsbrev, som sändes till släktingar och vänner i landsorten. Alla stadens skräddare arbetade på uniformsfrackar, och alla skomakare förfärdigade dansskor. Från landsorten kommo så stora beställningar på tyll och tarlatan, att lagren började uttömmas. Restauratorer och värdshusvärdar måste fara långt uppåt landet för att kunna skaffa sig allt det, som erfordrades, av slaktdjur och fjäderfä.