inte hade skänkt den ännu några veckors studium för att erhålla ett inom räckhåll liggande laudatur. Mittunder det att Zachris höll på med dessa tentamina, skrev han en kort dikt, som han kallade »Intet vet jag». Märkvärdigt nog kom han att i denna säga ungefär detsamma, som han hade sagt i den dikt, som han skrev vid sin studentexamen, att all jordisk vishet var ett intet och att den aldrig skulle kunna tillfredsställa den vetandets törst, som bodde inom honom. Just nu, då all den lärdom han hade insamlat under sju års mödor skulle framläggas till granskning, kände han sig mycket ödmjuk. »Vad jag vet, är ett intet,» tillropade han sig själv, »och jag, som har insamlat vetandet, är också ett intet.» I början av maj avlade han sin examen, och med stor glädje tänkte han på att han nu äntligen var så långt kommen, att han kunde börja de egentliga brödstudierna. Detta var helt enkelt en nödvändig sak1, därför att hans mor med varje år fick alltmer svårt att skaffa pengar. Ja, ibland var doktorinnan så utan kontanter, att hon inte kunde skicka av ett brev med posten. Så snart examen var tagen, skrev hon återigen till sonen och skildrade för honom hur svårt hon hade det samt bad, att han skulle resa hem mellan examen och promotionen; det bleve väl alltid något billigare än att stanna i Helsingfors. Men mitt uppe i klagovisorna påminde hon honom om att han måste skaffa sig en uniformsfrack till promotionsbalen. Kunde han komma över någon gammal, som vore snygg till-