räckligt, skulle det nog vara välkommet, men i nödfall finge han beställa sig en ny, för fin ville hon ha honom. När Zachris alltså i början av maj reste genom landet norröver, så fann han, att man ute i bygderna var nära nog lika intresserad av den till-stundande festen som i själva universitetsstaden. Han fann, att alla herrkarlar ute i landet, de styrande likaväl som de predikande, de lärande likaväl som de läkande, hade börjat dra sig till minnes de glada dagar, som de hade tillbringat hos lärdomens alma mater, och voro betänkta på att uppliva studenttidens minnen. Och där inte far själv var en studerad karl, funnos söner eller släktingar, som skulle promoveras, eller döttrar, som önskade resa till jubelfesten för att en gång i livet få vara med om en promotionsbal. På många håll hade man kanske endast ett svagt intryck av själva festens anledning och föremål, men överallt visste man, att något storartat skulle äga rum och att man ville vara med. När Zachris kom till Kuddnäs, förde han denna feststämning med sig dit, och han hade inte många dagar hållit på att berätta om alla tillredelser, om alla de människor, som voro inbjudna, om de sjuttio Uppsalastudenterna, som hade hyrt en särskild ångbåt för Helsingforsresan, förrän doktorinnan blev lika intresserad som alla andra. Då hon till sist fick höra, att själva biskop Franzén, vars visor hon hade sjungit för sina barn, då de voro så små som så, också väntades komma, kastade hon alla