penningebekymmer åt sidan och beslöt sig för att fara ned till Helsingfors och se Zachris, då han lagerkröntes. Att syster Sophie skulle följa med doktorinnan, var ju naturligt. Märkvärdigare var det, att rådman Lithén också blev smittad av den allmänna hänförelsen och beslöt att med hustru och döttrar resa till jubelfesten. Naturligtvis gjorde de två familjerna sällskap på färden, och en vacker julidag åkte sju glada människor ut genom Nykarleby tull. Doktorinnan och Sophie foro i täten i en kurirkärra, efter dem följde rådmannen och hans hustru i vagn och allra sist Rosalie och Mathilda, likaledes i vagn, med kusin Zache på kuskbocken. Ingenting i världen hade man att tänka på under den långa färden annat än att ha roligt. Kärlekssorgerna slängde man på hyllan, nöjet av att vara ute på resa skulle intet få förstöra. Flickorna gladde sig åt en täck blomma vid vägkanten, åt en lysmask, åt en rödkindad pojke vid en grind, åt en vacker flicka på en gästgivaregård. Man tog vägen genom Ilmola, Johan Gabriel Toppe-lius forna församling, och hälsade på hans änka; likaså sökte man upp kantor Finström i Tavastehus och upplivade minnen från Nykarlebytiden. Dessutom hade man den goda turen att komma mitt upp i två stora bondbröllop och fick både se på ståten och smaka på välfägnaden. Man roade sig på det hjärtligaste och umgicks på det förtroligaste. Zachris nästan undrade över att under allt detta