ingenting av den gamla kärleken vaknade upp inom honom. Men något sådant förmärktes inte. Den var för alltid död och försvunnen. På samma sätt som Nykarlebyborna voro nu hundratals herrskapsfamiljer på väg till Helsingfors. De skakade fram i höghjulade vagnar, där vagnslådorna voro fullpackade med balklänningar, vagns-fickorna fyllda med reseffekter, där matsäcksskrinet stod på vagnsbottnen under de resandes fötter och ett torn av hattaskar var upprest på vagnstaket. Ägaren av en sådan vagn åkte kanske till huvudstaden för att bli jubeldoktor, den unga flickan på baksätet skulle måhända dansa på sin fästmans promotionsbal, gossen på kuskbocken for för att promoveras, modern på framsätet följde med för att vara ett vittne till de andras glädje. På gästgivargårdarna träffade man på forna vänner, som voro ute i samma ärende. Det blev samspråk med upplivande av gammal vänskap och med små matsäckskalas. Man berättade hur man hade det var på sin ort, jämförde sina svårigheter, skröt med hästar, boskap och barn och kände sig besynnerligt ung och uppkryad. Om morgnarna var man tidigt uppe för att hinna före de andra till skjutshållen och få utvilade hästar. Men hur man än skyndade sig, voro alla rummen upptagna, då man om kvällen nådde till den gästgivaregård, där man ämnade övernatta. Det blev att sitta kvar och sova i resvagnen, eller också fick man hålla till godo med en halmbädd på ett loggolv. I de flesta fall avlöpte allt med yppersta sämja. Ogenhet oeh