hett humör hade man lämnat hemma; nu ville man ta dagen, som den kom, och möta besvärligheterna med skratt hellre än med gråt. Det var upplivande att tänka på att alla Finlands landsvägar på samma sätt myllrade av människor. På vägarna från Viborg, från Kuopio, från Uleåborg, från Åbo, överallt rådde samma rörelse. Man kunde knappast förstå, att detta var möjligt. Fanns det då verkligen i Finland så mycket människor, som intresserade sig för universitetet? Fanns det så mycket studerat folk, så mycken bildning? Ju närmare man kom till huvudstaden, ju mer förvånad blev man. Där hade man gått var och en i sin ensliga bygd och haft en känsla av att fosterlandet låg i dvala. I Finland rörde sig sedan trettio år tillbaka ingenting mer. Landet var döds-trött efter det förra århundradets härjningar och olyckor, och den ryska styrelsen lämnade det i ro. Ingenting gjordes för att väcka det ur sömnen. Men sannerligen fick man inte redan nu på landsvägen en förnimmelse av att fosterlandet var levande eller att det åtminstone höll på att vakna. Och vem vet? Det var kanske allt detta vagns-rassel på vägarna, allt detta glada glam på gästgivargårdarna, som hade väckt den sovande ur sin trettioåriga slummer. Hon kom fram ur skogsdjupet, omorgnad, med mossa i håret, ögonen ännu ovana vid solljuset. De sköna lemmarna voro åter kraftiga och starka, ansiktet log av levnadslust, men lättjan satt kvar i lederna. Hon skulle ha sjunkit ner på lövbädden till ny vila, om inte alla dessa \