åkdon, som rullade söder ut, hade väckt hennes nyfikenhet. »Här försiggår något, som det tillkommer mig att ta del i,» sade hon. Med all hast förfärdigade hon sig en blom virkad mantel, fäste på huvudet en krona av grankottar och skyndade till huvudstaden, hon som de andra. Och då nu landsbygd och huvudstad möttes i Helsingfors, märktes det tydligt, att gudinnan var närvarande. Ingen visste hur hon hade kommit tillstädes, om hon hade smugit sig in i något lands-hövdingeekipage eller hängt sig bakpå en simpel skjutskärra, men med all tydlighet förnam man, att man hade henne ibland sig. Det märktes genast på den glädje och det förtroende, varmed landsbygd och huvudstad um-gingos med varandra. Då bygdemänniskorna nådde huvudstaden, förvånades de över att se, att den var så ståtlig och stor, att här var framsteg och tillväxt överallt. »Vi finnar äro ju dock inte något borttappat och förlorat folk,» sade man. »Se, vi ha ju skalder, vetenskapsmän, forskare, vi ha män, som kunna sätta i gång stora företag, vi följa med vår tid.» Och huvudstadsborna prisade de ledande männen långt borta i bygderna, som under den gångna tiden hade upprätthållit lagstadgad ordning, läkt såren efter den myckna ofreden och berett marken för nya skördar. Men på dessa tankar kom man, därför att man hade fosterlandet ibland sig närvarande. I sitt gröna, blomsirade släp, med grankronan på huvudet syntes hon åter för sitt folk i ung, stark skönhet, 10. — Lagerlöf, Zacliris Topelius.