obruten av år, färdig till ny bragd, värd att leva och dö för. Festernas rad började onsdagen den 15 juli, men redan dagen förut hade Zachris Topelius för sin del fått en tydlig förnimmelse av fosterlandets närvaro. Franzén väntades komma landvägen från Åbo-hållet på tisdagskvällen, och vid pass hundra studenter hade samlats ett stycke utanför staden vid Tölö värdshus för att möta honom. Och då den gamle biskopen mycket riktigt kom åkande i sin vagn, hejdades denna av den unga skaran. Först avsjöngos verser, författade till hans ära, sedan trädde Fredrik Cygnæus, studentkårens bäste talare, fram till skalden och sade honom, att han och hans jämnåriga redan vid sin vagga hade hört sånger av underbar ljuvhet, som i barndomsminnena växte samman med deras moders böner och deras faders välsignelser. Nu hälsade han dessa sångers diktare välkommen till sitt fosterland. Medan han så talade, överströmmades de närvarande av en stämning, som framkallades kanske mera av stundens betydelse än av själva de uttalade orden. Man påminde sig huru Franzén för femtioett år sedan, under själva det blodiga revolutionsåret 1789, hade fått mottaga magisterkransen i Åbo, man påminde sig allt, som låg mellan den dagen och den nuvarande: hans lyckliga, oförglömliga verksamhet vid akademien, landets erövring av ryssarna, hans egen överflyttning till Sverige, de kvarvarandes sega kamp för att hålla landet uppe