bland bildade samhällen. Man tänkte på den trogna genklang hans sång ännu fann i detta land, och till råga på allt kom glädjen över att nu äga den älskvärde mannen mitt ibland sig och få visa honom, att Finland hade väl bestått sin prövning. Allt detta samverkade till att göra stunden så ljuv och rörande skön, att den sedan aldrig kunde glömmas. Då Franzén svarade med att tala om sin oföränderliga kärlek för det gamla fosterlandet, tycktes han på samma gång ha frambesvurit det för allas ögon. Man såg det framför sig, såsom hade man med ens lyftats upp på en ofantlig höjd och sett landet ligga där, fattigt och kargt, men underbart skönt med sina sjöar och åsar, sina älvar och skogar. Och denna syn framkallade så starka känslor av glädje, vemod och innerlig kärlek, att tårar bröto fram ur allas ögon. Länge efter att den gamle biskopens vagn, åtföljd av ett långt hurra, hade rullat ner mot staden, stodo studenterna kvar på samma plats. De voro inte ensamma. Fosterlandet befann sig mitt ibland dem. Ingen hade i den vördade åldringens närvaro gjort någon hänsyftning på att han hade övergivit Finland i en stund, då det väl hade behövt honom, men alla hade undrat i sitt hjärta: »Du, som lämnade Finland för att flytta till ett land, som du betraktade som ditt andliga fädernesland, gjorde du ett rätt val? Har du aldrig ångrat dig, aldrig längtat tillbaka? Har du i ditt nya hemland mött samma