kärlek, som vi skulle ha skänkt dig? Har inte din lyra saknat suset av foster jordens granar?» Medan de unga studenterna stodo kvar, upptagna av dessa frågor, trädde fäderneslandet allt tydligare fram för deras ögon. De tyckte, att de sågo det som ett levande, älskande väsende, som sträckte sina armar efter honom, som nyss hade farit förbi, och frågade: »Hur kunde du överge mig?» Alla betogos av en smärtsam ömhetskänsla för denna jord, som ännu sörjde över förlusten av en stor son. De skulle aldrig svika det. Lyckliga och stolta kände sig de, vilkas fäder hade genomgått samma prövning utan att svikta. En Zachris Topelius, som kunde uppvisa två förfäder, som från ett lyckligt liv i främmande land hade sökt sig hem till fäderneslandet, kände sig stoltare, än om han hade ägt kungablod i sina ådror. Förenade i kärlek till ett väsende, som älskade dem alla med samma kärlek, vände de hundra studenterna sakta tillbaka till staden. Alla ville ge Finland ersättning, när deras tid kom. Dess ära skulle bli stor, utan gräns. Nästa dag började högtidligheternas långa rad med universitetets fest. Detta var det stora minnets dag, då de två hundra årens historia genomgicks och beprisades. På torsdagen ägde teologie doktorspromotionen rum, på fredagen promoverades juris doktorerna, på lördagen medicinarna, på söndagen var vilodag, men på måndagen blev det